Jag vet inte vad jag ska skriva eller säga.

Hela dagen har varit sjuk.

Jag har gråtit och skriket och nypt mig själv för att jag har trott att jag ska vakna upp ifrån världens mardröm.

Jag älskade henne.

Jag minns när jag var uppe hos henne.

Hon vaknade alltid jättetidigt och satt i sitt kök och drack kaffe och lyssnade på radio.

Jag ville alltid gå upp tidigt så att jag kunde sitta med henne och så kunde vi prata för vi hade så lätt att prata med varandra. När jag fick min mobil satte jag den på alarm på klockan halv 6 på morgonen sen kom jag ut till henne och hon gjorde världens godaste choklad sen satt vi där och pratade i evigheter. En morgon pratade vi om döden. Hon sa att hon inte var rädd och att hon lovade att hälsa på oss när hon hade försvunnit. Jag började gråta och jag tvingade henne att lova mig att hon skulle leva till 95 så skulle hon få se sina barnbarnbarnbarn. Hon skrattade med sina vita tänder.

Min älskade gammelmormor blev 87.

Hon var bara svag på slutet annars var hon alärt!

Spörtade förbi alla med sin rulator.

Skrattade, skämtade och hade det bra.

Och tänk att min envise älskade gammelmormor fick som hon ville.

Hennes önskan var att bo i sin lägenhet tills slutet, hon hatade sjukhus och vägrade att bo i ett hem.

Hon ville inte heller behöva lida utan hon ville somna in.

I lördags, den 24:de mars fick min gammelmormor en stroke.

Hon fördes in på sjukhuset och där låg hon medvetslös i tre dagar ungefär.

Men den här morgonen, 28:de mars, klockan 09.00 somnade min kära,älskade gammelmormor in.

Utan att behöva lida.

Jag älskar dig gammelmormor och kommer alltid,alltid att minnas dig.