Jag har nog aldrig varit helt problemlös. Det kommer jag nog aldrig bli heller. Men jag kan ju vara lycklig. Men lyckan räcker inte mer än en vecka och då är det väldigt sällan man hinner vara så lycklig innan man råkar tappa något i golvet igen.

Varför bryr man sig egentligen om allt? Utseende, uppmärksamhet o killar o sånt. För det gör man ju. Det gör ju faktiskt alla och om man säger att man inte gör det då är man bara feg. För vem vill inte synas? Vem vill inte bli hörd och sedd? Även fast alla inte gör det så vill dem ju det egentligen. Det är inte så att jag skär mig för att få uppmärksamhet eller liknande. Jag tar nog egentligen inte så mycket uppmärksamhet i klassrummet eller när killar är med som jag inte känner så bra är med över huvud taget. För det är ju killarna som gör en osäker. Fast det beror ju på vem det är också. Men iallafall hemma vill jag synas hela tiden även i teatergruppen och med mina nära vänner. Då älskar jag när folk skrattar åt mina skämt och gör mig extra märkvärdig bara för att få folk att se mig. Men i klassrummet blir jag en annan person. Jag blir tillbakadragen och osäker. Men jag tror och jag vet att jag inte är den ända tjejen som känner så. Samhället har skapat att tjejer ska vara på ett visst sätt och killar på ett annat. Det är mer okej för killarna att prata rätt ut i klassrummet än vad det är för tjejerna. Men det är inget jag tänker på dagligen. Jag behöver inte alltid synas. Det är okej att ge andra uppmärksamhet också. Men det skulle vara roligt om alla fick reda på vem jag var utanför klassrummet.

Ibland försöker jag att passa in. När jag började i en ny skola var det helt annorlunda en det var i min gamla. Det var inte längre coolt med det jag alltid trott varit coolt. Vad man skulle lyssna på för musik vad helt annat än vad jag nynnade på. Ett tag försökte jag passa in. Oj, vad jag försökte. Men samtidigt hade jag vänner i gamla skolan så det var ju mitt uppdrag att hitta någon balans så jag skulle passa in lika bra på båda ställerna. Jag tror att det var min musik som jag tycker om påriktigt som kanske gav mig de kläderna jag föredrar nu. Jag köper det som jag tycker i snyggt. Men nu ska jag inte säga att jag skiter i vad andra tycker för det gör jag verkligen inte. Jag bryr mig så jäkla mycket. Vilket egentligen är töntigt eftersom att INGEN BRYR SIG. Det är bara jag som bryr mig. Så jag kan ju lika gärna sluta försöka.

Det värsta är känslan av att man inte har någon. För vem vet jag 100% att jag alltid kan lita på? När man är tjej så finns det så jäkla mycket skitsnack och skitbråk. Ibland känner man sig så ensam. Man blir arg över att vänner och familj inte fattar. Då får man känslan av att ingen bryr sig. När de inte ser när jag håller på att gå sönder. Kanske är de för att de inte orkar. Att de inte orkar ta emot någon annans problem. Kanske blir det för tungt då. För egentligen har jag det så jäkla bra om man gemför med andra och egentligen ska jag inte skriva det här inlägget utan skratta över mitt lyckliga liv. Men jag tror de flesta letar efter sprickor och svagheter med sig själv och runt omkring säg bara för att kunna ligga och gråta o tycka synd om sig själv. Som när du går och ser dig i spegeln det är ju inte så att du ser hur vackra dina ögon är innan du ser den stora fula finnen i pannan.

Och som när du läser tiningen. Då letar ju alla efter de hemskaste nyheterna att läsa. Man vill ju hellre läsa "En 40-årig man dödade sin familj" än "En 14-årig man älskar sin familj och livet". Vi tar upp alla brister och låter aldrig det posetiva komma fram. Så det är svårt för mig att ligga och skratta åt livet när jag blivit lite sviken av en vän.